Åre har, precis som myntet, två sidor. En framsida och en baksida.
I lördags tog jag en promenad på Åres framsida. Blaskigt höstväder med regn och bara några få plusgrader. Lagom kallt i Åre by för att det skulle lägga sig ett tunt snölager på toppen av Åreskutan. Faktiskt vitt ända ned till ca 600 möh. Trots det lite molokna vädret var det många personer ute på Åres gator. Rätt mysig stämning på byn när jag gick runt med min kamera och pratade med folk, tittade i affärer och såg hur alla försökte få en bra bild av den nyfallna snön mellan molntussarna.
FRAMSIDAN
Sporthotellet i Åre står majestätiskt mitt i byn. Det byggdes på en liten kulle för ca 100 år sedan och det målades medvetet vitt, vilket var annorlunda på den tiden. Anledningen till den tydliga färgen och valet av byggplats var för att man ville att byggnaden skulle utgöra ett ståtligt landmärke. Likt en kyrka mitt i byn.
Gammal möter ännu äldre. Gunnargården med sin gamla träfasad har hamnat lite i skymundan av sin närmaste granne som kom till på 90-talet. Freestylehuset, som den 7 våningar höga byggnaden börjar faktiskt också bli gammal i förhållande till många andra nya fastigheter i centrala Åre. Hur gammalt ska ett hus vara för att det ska betraktas som genuint? I Gunnargården bodde Gunnar Eriksson, mannen som fick järnvägen att dras genom Åre by istället på andra sidan Åreskutan 1882.
Det bruna huset bredvid Åre skola, Ann-Charlotte Hartmans hus. En känd Årekonstnär som målat av mängder av vardagliga byggnader och situationer i Åre genom åren. Hennes konst är både vardaglig och speciell i samma andetag. Det är många som känner igen byggnaderna hon målat.
Åre skola, mitt i Åre by. Första skolbyggnaden restes 1852 och den senaste tillbyggnaden kom 1991. Här har fostrats många skidåkare.
Två dagar, två helt olika väderförhållanden. Åre är kontrasternas by
BAKSIDAN
Söndag morgon och dimman ligger som ett tjockt lock över Åredalen. Det är fortfarande några höstgula träd kvar men de flesta har blivit av med sina löv och det syns att vintern är i antågande. Jag tittar upp mot Åreskutan men det finns inte ens chans att se nåt hål i molnen. Ingen blå himmel vill visa sig. Vädret lockar inte till någon promenad på fjället. Det får bli en bilfärd upp till Björnen och en kortare vandring i skogsterräng istället.
Väl uppe i Björnen behöver vi dock inte gå långt förrän solen sipprar igenom molnen och vi kan gissa att högre upp borde vi kunna stöta på en blå himmel. Mycket riktigt. Det värmer härligt på ryggen när solen tittar fram och soltrålarna letar sig fram längs marken. Även om det är mitt på dagen så är solen aldrig speciellt högt upp på himlen den här årstiden. Det är nästan som eftermiddagssol hela dagen med ganska långa skuggor och relativt gult solljus.
Snön som kom under natten ligger kvar på högre höjder. Det sägs ju att snön måste komma tre gånger på hösten innan den stannar för vintern. Det här var tredje gången det snöade i höst. Innebär det att snön ligger kvar på Åreskutan nu? Vattendragen på högre höjder har redan en tunn isskorpa.
Molnen rör sig långsamt längs de snöbeklädda fjällsidorna och ibland är vi mitt i molnen. I princip vindstilla och klarblå himmel. Kaffet smakar underbart på den vackert höstfärgade ljungen med den vitt pudrade Åreskutan i bakgrunden.
Två dagar, två helt olika väderförhållanden. Åre är kontrasternas by.
Text & Foto: Ola Rockberg