Laviner är inte mänskliga


Lavin på nordsidan av Västerskutan i Åre

Vi lever i en risktagande kultur i västvärlden – tar man inga risker kommer man ingenstans. Det är många saker i samhället som bygger på att man tar en del risker för att komma framåt i livet och det kan ju vara sunt och stämma många gånger. Man behöver kanske riskera och satsa på börsen, man behöver eventuellt riskera lite och byta jobb, man behöver riskera lite och ge sig in i projekt utan att exakt veta hur de kommer att te sig. Frågan är hur stora risker man bör ta i samband med skidåkning i lavinmiljö?



Mårten Johansson, som driver Åre Lavincenter, har under många år hjälpt oss på Åre Skidlärarutbildning med lavinutbildning. Jag har lyssnat på flera av hans föredrag genom åren. Ett av dom kommer jag speciellt ihåg för innan föredraget sa han nämligen följande: ”Ola, idag kommer jag att ändra mitt föredrag mot vad du är van att höra. Jag kommer inte att prata så mycket om snösorter, lavintyper, utrustning och andra tekniska detaljer. Jag kommer att prata betydligt mer om människan i ett lavinsammanhang”. Det här var för några år sedan och jag har märkt att många som jobbat med snö- och lavinfrågor successivt har börjat att fokusera mer och mer på det mänskliga beteendet kring lavinproblematiken. Psykologi, gruppbeteende, sociala perspektiv, genusperspektiv, hjärnans funktioner och andra fenomen som man kanske mer förväntas stöta på i vanliga ledarutbildningar dyker nu upp även i föredrag om laviner.


Stefan Mårtensson, lavinforskare Luleå Tekniska Universitet, pratar i sitt föredrag nedan om laviner och den mänskliga faktorn i samband med lavinolyckor. Han väljer att ägna de inledande 25 min av föredraget till att resonera kring hur vi som människor fungerar.





F.A.C.E.T.S


Mårten Johansson, författare till Lavinboken, och Stefan Mårtensson sammanfattar den mänskliga faktorn i lavinsammanhang med ovanstående bokstäver. Bokstäverna beskriver sex stycken olika beteenden som forskare har sett uppstår hos människor efter att man har studerat mängder av lavinolyckor. När jag hör Stefan berätta om dessa beteenden och samtidigt tänker på hur jag själv beter mig både som ledare och som deltagare i skidgrupper är det enastående hur träffsäkra beskrivningarna är. Jag tror att jag varit med om alla dessa beteenden i olika grupper, både hos ledare och deltagare. Jag har nog själv agerat enligt de flesta bokstäver genom årens lopp när jag analyserar mig själv.



F – Familiarity (gammal vana)


Vi beter oss enligt gamla mönster. Efter gammal vana. Har vi gjort det förut borde det fungera även nu. Jag åkte den här sluttningen förra veckan och då funkade det utmärkt. Med tanke på att väder och vind påverkar sluttningar över tid så kan den sluttningen jag åkte förra veckan självfallet ha ändrat karaktär och inte alls nödvändigtvis vara säker idag. Det behöver inte ha gått så lång tid som en vecka. Det kan faktiskt handla om enbart timmar när det gäller snöförändring. Jag vet att jag som skidlärare på Åreskutan ibland förlitat mig på min egen erfarenhet och trott att tack vare att en sluttning var säker för en tid sedan är bra även när jag ska åka den. Det händer rätt ofta att man får frågan om man ”nyligen” åkt en speciell sluttning och om man rekommenderar den som säker. Det infinner sig ibland en sorts hemmablindhet om man ofta åker på samma ställen för ofta.



A – Acceptance (grupptryck)

Det kan vara svårt att sticka ut mot mängden i en grupp och göra sin egen röst hörd. Vi vill alla bli bekräftade och känna tillhörighet. Det är lättare att bara acceptera vad man tror är gruppens enade åsikt. Det här är inte bara deltagarna i en grupp som riskerar att råka ut för detta. Även ledaren kan falla för sina deltagares grupptryck. Det är inte alls ovanligt att man som ledare vill vara gruppen till viljes och känner ett tryck från deltagarna. För ett antal år sedan hade jag en fortbildning för duktiga skidlärare i Åre. Det var stålande väder och det hade kommit nysnö. Naturligtvis pratades det mycket om att hitta bra åk redan från morgonen när vi träffades. Det byggdes liksom upp en förväntan i gruppen att det var gruppens önskan att hitta bra offpiståk. Jag som ledare kände pressen från gruppen att hitta bra snö och fina åk. Vi åkte många bra åk på säkra ställen inte alls långt från pistade backar men till slut tar ju den orörda snön slut så jag började automatiskt leta mer och mer avancerade ställen att åka på. Till slut hamnade vi på ett ställe som ingen hade åkt på under hela dagen och där hade jag åkt många gånger förut under säsongen så jag fattade troligtvis ett beslut att åka där utifrån både bokstaven F och A. Jag åkte först och hann inte mer än några svängar ned förrän min magkänsla gjorde att jag stannade. Av någon anledning kändes det helt enkelt inte bra. Jag hade på några sekunder hunnit tänka efter och helt plötsligt beslutat mig för att vända. Jag kände att grupptrycket får helt enkelt inte ta över här. Det får bära eller brista tänkte jag. Jag bad alla att de skulle ta av sig skidorna, vända och börja gå tillbaka uppåt igen. Jag kände hur irriterade alla i gruppen blev och det kom naturligtvis en del syrliga kommentarer på vägen upp. Egentligen hade jag velat ta det här beslutet redan innan vi startade vår färd nedåt – men jag vågade inte – vad skulle gruppen tycka!? Med facit i hand visade det sig att det hade varit säkert att åka där. Många andra åkte sluttningen under dagen och det hände aldrig nåt. Det visade sig alltså att beslutet var felaktigt men jag kommer så väl ihåg känslan jag fick i magen som gjorde mig osäker när jag hade åkt några svängar. Jag kommer också ihåg känslan gentemot gruppen och jag tycker att jag lärde mig mycket när jag tog det beslutet så för mig var det ändå rätt beslut. Jag använder mig ofta av det här exemplet när jag är ute och pratar om huruvida vi ska åka en sluttning eller inte.


Lavin i Tväråvalvet i Åre nära lift och skidåkning


C – Committment (Tunnelseende/målfokus)

Att ha en plan och vara fokuserad på uppgiften är ju i regel en bra egenskap men det får inte gå till överdrift. Snöar det en kväll och man planerar att åka offpist och lössnö dagen därpå gäller det nog att vara lagom målinriktad. Det kan ju hända att man tvingas ändra sina planer och åka något helt annat istället. Det gäller att inte låta målfokuset vara i vägen för ett flexibelt tänkande. Om förutsättningarna visar sig osäkra när jag kommer ut måste jag kunna ändra mina planer. Som skidlärare i Colorado USA har jag ett antal gånger fått bokningar där kunden tydligt påpekat att de bokar mina tjänster för att jag ska hitta bra snö och fina offpiståk. De har ett tydligt mål med dagen. Eftersom jag vet att alla skidorter i världen bara har ett begränsat antal åk i ospårad terräng när det är puderdagar gäller det att redan på morgonen försöka få kundens målfokus att inte vara för låst. Jag försöker ofta bredda tunnelseendet/målfokuset så de tidigt är beredda på alternativa målbilder. Det gäller att prata om skidåkningen och målet med dagen på ett sådant sätt att de förstår att de kanske inte helt säkert kommer att få sina livs bästa åk i lössnö. Jag vet hur besvikna kunder kan bli om man låter dom behålla ett allt för snävt fokus på vad som ska hända under skiddagen. Det är ofta en process att bredda målbilden så det gäller att börja i tid. Kunden måste många gånger själv komma på att det kanske inte är smart att åka offpist pga osäkra förhållanden. Det räcker inte med att jag som ledare bestämt talar om hur det ligger till. Det bästa är om vi tillsammans är överens om att vi kan ha alternativa målbilder med dagen. Som sagt, det är bra med fokus och målbilder men det får inte gå till överdrift.



E – Expert Halo (Auktoritetstro)


Det är ofta skönt med en tydlig ledare i gruppen som man kan lita på och som tar beslut utifrån kunskap och erfarenhet. Tyvärr låter vi ibland människor bli ledare på en något lös grund. Det är inte säkert att vi har tid eller möjlighet att avgöra om de vi åker med är kunniga nog att leda gruppen. I skidåkningssammanhang kan det helt enkelt vara en persons skidtekniska kompetens, ålder eller rätt utrusning som gör att vi tror att vederbörande är lämplig som ledare och kan fatta rätt beslut i lavinområdet. Är personen verkligen passande som ledare? Kan personen ta rätt beslut? Det kan ju hända att man träffar någon person på vägen upp i liften som man slår följe med och följer med på ett offpiståk. Men hur vet jag att den personen är lämplig som ledare bara för att vederbörande låter säker på sin sak. Fler än en gång har jag låtit mig luras av folk i grupper som är högljudda och låter säkra på sin sak. Det är lätt att uppfatta dom som ledare. Jag har varit skidlärare för en privat klubb i USA med medlemmar som åkt skidor i över 40 år i det området där jag jobbar. Deras säkra framtoning gör att jag ofta tolkat in ett ledarbeteende men när det väl kommer till kritan saknar de den kompetens som behövs för att fatta rätt beslut i olika sammanhang. I deras fall har det varit ålder och geografisk kännedom som gjort att jag betraktat dom som ledare. Att de sedan saknar skidteknisk förmåga, kunskap att läsa av de övriga i gruppen och total avsaknad av att förstå backval upptäcker jag ibland för sent.



Vail USA. Lavin av konstgjord snö som självutlöste på natten över transportvägen

T – Tracks/scarcity (Konkurrens)


Eftersom det är sällsynt med fin ospårad nysnö uppstår en konkurrens om den fina snön de dagar den dyker upp. Puderhets är ett känt begrepp världen över. Här hinner vi som skidåkare inte alltid fatta rätt beslut. Väntar jag och tar ett rationellt beslut hinner någon annan åka i den fina snön där jag hade tänkt lägga mina vackra spår. Här gäller det att vara först helt enkelt. Tänka får jag göra sen. Kanske den mest klassiska anledning till att vi fattar dåliga beslut i samband med lössnöåkning. Kommer det dessutom fram en kamera som dokumenterar det hela tenderar de vettiga besluten verkligen att hamna i skräpkorgen. I samband med det här fenomenet har jag upplevt riktiga personlighetsförändringar. De mest timida människor förvandlas till riktigt pudermonster och ska prompt åka ned först. Jag har sett äldre personer (och då menar jag äldre) formligen slänga sig framför sina kompisars skidor bara för att få åka i den bästa snön. Det är nästa otäckt hur begreppet "Det finns inga kompisar en puderdag" blir på riktigt. Har du lugnet och artigheten nog att ge bort de fina åken till dina kompisar?



S – Social facilitation/proof (Någon annan har gjort det tidigare)


Vi vill gärna se någon annan göra det först innan vi själva ger oss på det. Det skapar en sorts trygghet. Lite som att vi kan skylla på de andra som gjorde det först. Vi skidåkare tittar efter spår och drar slutsatser därefter var vi tror oss kunna åka. Ser vi spår har vi en tendens att dra slutsatsen att om någon annan åkt där borde det vara säkert att vi åker där. Framförallt drar vi den slutsatsen om vi ser många spår i samma riktning. Det knepiga är att vi faktiskt inte vet nåt om spåren. Var det en skidåkare som var bekant med området? Visste skidåkaren var hen var på väg eller var det en chansning? Vi kanske inte ens sett åkaren, utan bara spåren. Vi vet inte ens med säkerhet om spåren gjordes nyligen eller om de varit där länge. Trots en mängd osäkerhetsfaktorer är vi ofta snabba att bedöma åkmöjligheterna utifrån att det finns spår att följa. Det här är ett beteende man ofta hör i liftköer, eller på toppen av berget. Folk använder sig mycket ofta av spåren som en indikator på var de ska åka. På toppen av Åreskutan har jag hört det resonemanget många gånger. Det är en ganska lätt promenad upp till toppen men väl däruppe vet inte alla vart de ska åka. Att åka från toppen, att åka baksidan, att åka offpist från toppen har många hört om. Men väl däruppe letar de spår att följa. Jag har också varit med om (både som privatperson och skidlärare) att folk frågat om de kan slå följa med mig och följa mig ned. Som skidlärare kanske jag inger ett visst förtroende men som privatperson har de inte en aning om vem jag är ... och ändå vill de följa mina spår. På toppen av Västerskutan (bilden nedan) har jag många gånger hört att folk letar spår att följa för väl uppe på toppen är det inte alltid lätt att se var man ska åka. Inte lika lätt som det verkade när man tittade nerifrån.



Stor lavin på Västerskutan i Åre som tyvärr skördade ett liv


Jag upplever att de här bokstäverna och deras beskrivna beteende inte alltid kommer som isolerade företeelser. Det är ofta en kombination av dessa hos människor i skidgrupper. Beteendena flyter liksom ihop. Ibland går det inte att dra exakta gränser dem emellan. En skidåkare kan uppvisa flera beteenden samtidigt. Man måste då hantera beteendena utifrån ett helhetsperspektiv. De här beteendena framträder ju inte bara när det gäller skidåkning i lavinriskmiljöer. De figurerar lika mycket i all skidåkning i grupp, oavsett pistad eller opistad terräng. I pistad terräng kanske inte dessa beteende blir lika tydliga eftersom ett felaktigt beslut inte leder till samma förödande konsekvenser som i farlig lavinterräng. Både för ledare och deltagare i grupper är det intressant att förstå dessa beteenden så man kan se när de dyker upp hos andra men kanske framförallt försöka upptäcka hur jag reagerar själv i olika situationer. Genom att analysera sig själv och veta hur jag själv reagerar kan jag hjälpa gruppen vid svåra beslut.



Hos Åre Lavincenter hittar du mer information och kurser om snö och lavin. På Lavinprognoser hittar du aktuella bedömningar av lavinfaran i de svenska fjällen.

Hos Naturvårdsverket finns böcker, artiklar, filmer mm om snö och laviner

Stefan Mårtensson Lavinkonsult




Text: Ola Rockberg, Campus Åre

Bilder: www.olarockberg.se




506 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla